Ibland tycker jag att allt är så jävla orättvist och jag vill bara sjunka ner i ett svart djup, ett hål, en säng med ett skönt tungt täcke...
Jag känner självömkan och vill gråta av ett patetiskt medlidande över mig själv.
Allt är ibland så svårt och mörkt. Har så svårt att ta mig upp till ytan och vara positiv. Ska jag eller ska jag inte börja medicinera mig själv igen. Ja lagligt alltså, ska ju inte börja knarka eller nåt...Jag har vart på olika instanser och snackat om mig själv, psyk, mvc, bvc osv osv... Alla är av samma åsikt, det är upp till mig själv att bestämma det. När ska tiden vara lämplig att sluta amma och börja med conzerta?
Det beror ju helt o hållet på vad jag vill ha ut av det?! Varför ska jag börja igen? Eller såklart kommer jag att börja igen, men varför nu? När bebis bara är 11-12 veckor? För att fungera bättre? För att få mer tid till mig själv? För att bli lyckligare? För att alla andra ska bli lyckligare?
Just nu suger livet. Jag får inte ens tiden att räcka till i en hel dag. Jag måste ständigt prioritera, välja vad jag ska göra de närmaste fem minuterna. Söndertressad är rätt ord för att beskriva mig själv just nu. Ska jag välja att skita, duscha, äta, virka, andas, se på en film... ELLER VAD?! Jag är frustrerad och förbannad... och ledsen!
Varför måste just jag behöva välja? Varför måste ingen annan prioritera hela fucking hela tiden, frågar den trotsiga jag mig själv!?
Det är bara jag som måste vänta hela tiden, ingen annan måste välja, eller vänta, vänta tills nästa sömnpaus för att gå på toa eller duscha eller äta eller sätta på kaffe eller, eller, eller. Ingen annan är en levande zombie som måste "passa på" att sova på dagen när bebisen sover... men det är då jag måste prioritera för fan. Måste välja mellan sömn. toa, dusch, mat osv osv. Fritid? Tid för mig själv? Tid för att roa mig? Tid för hobby?
Sånt tidsfördriv existerar inte för mig längre för det är bara en enda stor stressfaktor. Skulle jag göra nåt av det så skulle det bara bli en stresshärva. Försökte virka på Elias pingvin mössa som han har beställt. En mössa som skulle ta mig max två timmar att designa och skapa. Det har tagit mig tre veckor nu. Personen med Adhd som måste få slutföra det hon har påbörjat på en gång... Vilket skämt. Virkningen är inte längre terapi för att hantera stressen och det dåliga måendet, det håller på att bli själv en stressfaktor, och det får mig att vilja skrika rakt ut!!
Det är så fucking jävla orättvist!
Inte ska du behöva ge upp nåt i ditt liv, klart du ska få ha en hobby och få komma ifrån lite så du inte går under... såklart du ska få det!
Men vaFan! JAG DÅ?!
Ska inte jag också få det?! Självömkan... ja jag vet... men ibland suger allt så jävla mycket.
Om jag nu skulle börja med Conzertan igen nu i det närmaste så vad gör det för skillnad? Visst amningen försvinner och ersätts istället med att bara ge flaska. Men jag måste ju för fan fortfarande ge den där flaskan, jag måste ju fortfarande ha bebis sovandes på mig, hon är ju fortfarande mammig... det är fortfarande min tid som är bristande... det är fortfarande en prioriteringsfråga om min tid. Så vad fan gör Conzertan för verkan?
Jo jag har lättare att utföra hushållssysslor osv. Jahaja, men det ger ju bara maken ännu mer fritid eftersom det är han som gör allt sånt nu. Det får ju mig bara att känna mig ännu stressigare för tiden måste då delas med sånt skit som inte ens hinns med nu... vafan är det för poäng?